När skiten man kastar i fläkten slår tillbaka är det plötsligt fråga om hat?

För visst är det så, den skit man kastar på andra är alltid rättfärdigad men ifrågasätts man det minsta lilla så är man genast ett offer som är utsatt för hat!
I en ledare i Nyan berättar ledarskribenten att denne fått ett hotfullt samtal mitt i natten. Ett dödshot ska enligt ledarskribenten ha framförts. Om så är fallet och om saken är polisanmäld så hoppas jag innerligt att polisen får tag i vederbörande, att hota någon till liv och hälsa är inte ett acceptabelt beteende!

Sätter man denna enskilda händelse i dess kontext så är det uppenbart hatet kvinnor utsätts för som ledaren handlar om. För det synnerligen råa hat som Marcus Birro nyligen utsattes för räknas liksom inte i dessa sammanhang, Birro är ju man och  representerar trasproletariatet. Dessutom var det mediafolk, bland andra Fredrik Virtanen på Aftonbladet, som körde det värsta hatdrevet av alla.

 

Ehsan Fadakar skriver krönikor i Aftonbladet och hatar Birro på Twitter

Men eftersom det hat som bland annat Virtanen och Fadakar står för genereras inne i åsiktskorridoren så klassas det inte som hat per se, då är det helt plötsligt fråga om att ge igen på någon som förtjänat det eftersom vederbörande valt att stå utanför åsiktskorridoren och därför anses vara ett lovligt byte fritt att mobba.
Nej, medborgarna måste inse det oerhörda i att någon så politiskt korrekt som Alexandra Pascalidou ens ifrågasätts, självklart är det fråga om att hata om man så mycket som yppar en avvikande åsikt mot proletären  Pascalidou som alltid skall ges tolkningsföreträde. Som i till exempel debattprogrammet "Hur mycket rasism tål Sverige" som leddes av  Pascalidou när denne var tvungen att tillrättavisa Alice Teodorescu som inte delade hennes åsikt.

”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”

I en debatt om rasism som utspelas i åsiktskorridoren värderas alltså någons åsikt utifrån dennes utseende, klädsel, utbildning, yrke, hudfärg och religion. Dessa skall alltså vara preferenser för vem som skall ha rätt att uttala sig. Och detta i ett debattprogram om rasism? Och så är det Alice som är hataren?

Nyans ledarskribent efterlyser svar på hur man kan förändra samtalet och hur man skall förhålla sig till aggressiva meningsmotståndare

"Genuint och ärligt, hur ska jag som en person med ett tolkningsföreträde, med makten att benämna, prata med mannen som ringde till mig mitt i natten och sade att jag ska dö, för att inte bara befästa våra positioner, utan förändra samtalet?"

Men det är inte förändring media i allmänhet och ledarskribenten i synnerhet är ute efter. Som representant för tredje statsmakten är det viktigt med ett tolkningsföreträde och att bevekelsegrunderna är politiskt tillrättalagda. Vad lederskribenten egentligen frågar efter är helt enkelt metoder att få meningsmotståndarna att hålla käften. Att mästra, stämpla och polarisera meningsmotståndarna och att definiera avvikande åsikter som hat funkar ju inte i längden, dessutom hittar meningsmotståndarna andra forum för sina åsikter och därför måste de helt enkelt tystas.

Ett ypperligt exempel på hur man mästrar medborgare utanför åsiktskorridoren är hur ledarskribenten bemötte en insändare som ifrågasatte invandringspolitiken och ville ha en debatt. Insändarskribentens alster stämplades omedelbart som felaktiga och rasistiska av ledarskribenten och de efterföljande kommentarerna där man sakligt frågade vad som var rasistiskt bemöttes av tystnad.

Dagen efter tar en annan insändarskribent upp frågan om en ärlig debatt. Insändaren riktar kritik såväl mot den första insändaren som det sätt man bemötte saken från tidningens sida. Han får svar på tal:

"Vi publicerade artikeln för att vi vill ha en fri debatt. Det betyder inte att alla åsikter får stå oemotsagda."

Exakt så svarade man! Den fria debatten bestod i att man stämplade insändaren som rasist. Dessutom hävdade man, utan att själva ge korrekt fakta, att insändarskribenten hade fel och med det blev åsikterna motsagda och hela debatten avslutas.
Media vill inte ha de här debatterna. Media anser att det är deras ansvar att kontrollera medborgarna och att se till att medborgarna endast framför politiskt korrekta åsikter. Annars ska de hålla käften.

Att hela tiden mästra medborgarna, vilket media är synnerligen skickliga på, föder ett ifrågasättande hos dessa. Ett ifrågasättande som media medvetet feltolkar som hat och media svarar med att tysta det misshagliga ifrågasättandet med samma mynt för väldigt ofta tystar man genom att just hata och mobba sina meningsmotståndare. Nyans ledarskribent är mycket skicklig på att maskera det hat denne riktar mot gruppen män. I snart sagt varje ledare, oavsett vilket ämne som avhandlas, lägger denne in propåer vars syfte är att sprida misandri. Exempel på sådana propåer är när ungdomar super sig fulla med sprit de tullat ur pappas spritskåp (för kvinnor äger väl inte sprit) eller att folks respektlöshet för lagen är något de fått med fadersmjölken (för det är ju otänkbart att kvinnor skulle ge sina barn några dåliga egenskaper). Det hat media sprider föder i sin tur ett hat hos medborgarna när dessa blir mästrade. Alltså riktigt hat, inte att förväxla med ifrågasättande eller avvikande åsikter utan sånt där riktigt hat som leder till att telefonen till slut ringer mitt i natten.

Mediakåren och ledarskribenten vill inte förändra sig själva, de vill förändra medborgarna. Så att de kan fortsätta sprida sitt hat utan att få mothugg och utan att telefonen ringer mitt i natten...