Verklig jämställdhet?

 

Bläcket hann knappt torka i mitt förra inlägg innan det var dags igen att ta paus från sommarfirandet för att klämma in ett nytt inlägg här på min oansenliga blogg

 

Och åter igen är det redaktör Nina Fellman som står för triggningen, den här gången med ledaren "Normer om homosexualitet har ändrat, riksdagen släpar efter". Nina är lite sur för att riksdagens lagutskott röstade ned  förslaget om en könsneutral äktenskapslag. Och visst har Fellman rätt till sin åsikt om det. Och inte ens när Fellman med sin kännspaka retorik gör det till en jämställdhetsfråga höjer många på ögonbrynen. Men Fellman börjar i sin argumentation tänja en aning på sanningen så därför är det kanske läge att presentera lite källkritik.

 

"I ett nordiskt sammanhang är Finland pinsamt efter när det gäller att modernisera denna typ av lagstiftning, precis som man ligger efter i jämställdhetsarbete och nivån på diskussionen om vad verklig jämställdhet betyder."

Att Finland ligger "pinsamt efter" i jämställdhetsarbete är rent skitsnack, i alla fall om man ser till  World Economic Forums "The Global Gender Gap Report 2013" där Finland ligger tvåa i världen. Alltsedan indexetmätningarna påbörjades 2006 har Finland legat på andra eller tredje plats men har trots det hamnat "pinsamt efter" de övriga nordiska länderna?

I förklaringen till rapporten som kan laddas ned i PDF-format kan man läsa att (fritt översatt) "indexet i rapporten rangordnar länder efter deras könsskillnader, inte deras utvecklingsnivå".

 

 

 

De nordiska länderna ligger i topp i jämställdhet så på vilket vis ligger Finland "pinsamt efter"?

 

Men nu var det kanske något annat Fellman syftade på eftersom hon nämner "nivån på diskussionen vad verklig jämställdhet betyder"? Så vad är då verklig jämställdhet i Fellmans värld? Eller kanske jag borde börja med att fråga, på vilken nivå skall vi ha diskussionen? För i Fellmans (och många andra feministers) värld så har nivån konstant legat på att kollektivt skuldbelägga och polarisera män.

Naturligtvis inte homosexuella män eller män med annan hudfärg än vit eftersom detta skulle innebära, per egen definition, att man skulle vara såväl rasist som homofob och av den orsaken exkluderas de grupperna ur diskussionerna om de "destruktiva maskulinitetsnormerna" som i verkligheten inte är norm utan istället avsaknad av sunda maskulina normer.

Kan man över huvud taget ens urskilja en nivå på diskussionen när den enbart skall handla om att skuldbelägga män på grund av deras kön, sexuella läggning och hudfärg, egenskaper som är medfödda och inte går att "bota" när det egentligen handlar om enskilda individer med ett destruktivt beteende. Och på vilket sätt blir det "jämställt" att ge 99% av männen skulden för vad de resterande procenten tar sig för? Och vore det inte mera jämställt om man samtidigt diskuterar och skuldbelägger alla vita heterosexuella kvinnor för den destruktivitet enstaka kvinnor faktiskt ägnar sig åt? Men då talar man om "få enskilda individer och deras beteende" och rätt så, fallet är bara att när det handlar om manlig destruktivitet så handlar det om exakt samma sak, nämligen några få enskilda individer.

 

Ett talande exempel på den "verkliga jämställdhet" som Fellman talar om är hur Nya Åland skött mediabevakningen av kulturföreningen Katrina.

I våras skrev Fellman själv ett gulle-gull-reportage om föreningen och dess starka kvinnliga profiler och för drygt en vecka sedan var det dags för ett nytt gulle-gull-reportage om Katarina och operan Magnus-Maria i vilken enbart kvinnor framträder på scenen och vars produktionsteam består nästan enbart av kvinnor. Inte en enda kritisk fråga på vägen om könsfördelning här inte. Visserligen, vilket jag också noga vill understryka, är kulturföreningen Katrina en enskild förening och de är fria att göra som de vill så länge man följer styrelsebeslut och föreningsstadgar. Men till saken hör att föreningens höstmöte 2012 godkände ett jämställdhetsprogram vilket i praktiken skulle innebära "att arbeta vidare med jämställdhetsfrågorna genom att mera medvetet diskutera repertoaren ur ett genusperspektiv, ge samma möjligheter för kvinnliga och manliga artister att konsertera och generellt diskutera genus inom musik- och kulturlivet".

 

Samtidigt bättrade man på könsfördelningen i den nya styrelsen eftersom den tidigare varit ganska kvinnodominerad. Vackert så men på samma höstmöte godkände man också operaprojektet Magnus/Maria men uppenbarligen så misslyckades man i sin egen målsättning, nämligen samma möjligheter för kvinnor och män eftersom könsfördelningen blev lindrigt sagt aningen skev.

Och med den bakgrunden tycker man ju att en och annan kritisk fråga från Nyans reportrar hade varit befogad och lite raljerande från Fellman på ledarplats hade inte heller varit helt fel.

Att det handlar om en förening som är fri att göra som man vill borde inte heller ha utgjort ett hinder, i alla fall var det inget hinder när media gav sig på Föreningen Konstklubben för att de bara antar manliga medlemmar. 

 

Men om nu föreningen Katrinas misslyckande i sitt jämställdhetsprogram motsvarar det som Fellman beskriver som "verklig jämställdhet" så förstår man ju varför skitstormen uteblev.

 

"Verklig jämställdhet" = endast bra för kvinnor? Jävla hyckleri Nya Åland!