Ingen som vill öppna dörren för fler kvinnor i latrintömmningen?

I lördagens Tidningen Åland finns ett reportage med rubriken "De vill öppna dörren för fler kvinnor i politiken". Reportaget handlar om en grupp politiskt intresserade personer som samlats för att diskutera hur man skall få fler kvinnor i politiken.
Inte för att vara den men åter igen har man gjort ett problem och en könsfråga av någonting som orsakats i första hand av människors egna val. Och därför anser man det tydligen nödvändigt att sparka in redan öppna dörrar...

"För problem finns det. Kvinnor röstar inte på kvinnor, en del upplever sexism och andra tycker att det är för mycket maktspel. Och så är det inte tillräckligt många kvinnor som ställer upp."

Menar man på fullaste allvar att det är ett problem att kvinnor röstar på män istället för andra kvinnor? Varför har vi då fria val  över huvud taget? Och varför har vi personval i lagtingsvalet?
Men om man allvarligt ifrågasätter fria val med personval och anser att vi skall avveckla partipolitiken och införa köns och kvoteringspolitik så är ju det som nämnts i citatet verkliga problem!

"De som inte är i minoritet förstår inte alltid hur det är."

Hur menar man nu? Är det inte precis så det funkar i en demokrati? De som har fått flest röster är de som dikterar, de som fått mindre röster, minoriteten, är de som bedriver opposition. Eller åter igen, skall politiska beslut i framtiden tas utifrån vilket kön som har röstat för vad och inte som nu, vilket parti som röstat för vad?

Men synnerligen intressant blir det när man försöker redogöra för orsakerna till att så få kvinnor söker sig till politiken. För som vanligt är det ju männens fel...

"Bland annat att män i högre grad fostras in i politiken och att mötestider är lagda vid en tidpunkt när barn behöver hämtas från dagis – och det är det oftast kvinnor som gör."

Det där att dagis stänger när de politiska mötena börjar har vi ju bara att tacka patriarkatet och könsmaktsordningen för. Det är ju dessa dolda maktstrukturer som sett till att det blivit så. Eller hur?
Men att män i högre grad fostras in i politiken är ett påstående som väcker en hel del följdfrågor.
För nu är det ju så att kvinnor är de som tar ut mest föräldraledighet och är de som lägger mest tid på att fostra barnen. Våra barn tillbringar också en stor del av sin vakna tid i miljöer som domineras av kvinnor. Först på dagis, sedan i skolan och eftis. I realiteten fostras våra barn till stor del i kvinnodominerande miljöer, menar man alltså att det är i dessa miljöer pojkar får sin politiska fostran? Varför fostrar man i så fall inte flickor på samma sätt?
Vi får ju jämt och ständigt höra att pojkar är ett problem och att genuspedagogik är lösningen. Men om det är så att det finns ett handhavandeproblem bland de som jobbar med barn eftersom de uppenbarligen fostrar pojkar och flickor olika så är det väl de som behöver pedagogik och skolning? det är väl inte barnen som skall göras om och anpassas att bli "könsneutrala" så att de passar in i den kvinnodominerade miljön?

"Många upplever också en sexism. Att män hånfullt skrockar åt dem till exempel.
En kvinna som blev invald till tekniska nämnden fick höra ”men du har väl ingen teknisk kompetens?” Det är inte ofta en man som bli invald i socialnämnden får höra samma sak ..."

Ja det är onekligen stor skillnad på vem man frågar, samma fråga till olika personer vid olika tillfällen kan vara att ifrågasätta någons kompetens i ett sammanhang, sexism i ett annat.
Att en man frågar en kvinna om hennes kompetens i tekniska nämnden är sexism. Men om en man frågar en annan man i samma nämnd om dennes kompetens eller om en kvinna frågar en annan kvinna om kompetens i socialnämnden så är det tydligen helt legitimt? Hemligheten är att det gäller att fråga "rätt person" om kompetens i "rätt nämnd"!
Nu är det så med kommunala nämnder att de som sitter där är oftast lekmän, de är politiskt tillsatta och har man nu gjort sig valbar till att sitta i nämnder får man förvänta sig att någon undrar vilken kompetens man har.

"Det kan vara verkligt tufft som kvinna. Det är riktigt tungt emellanåt..."

Ja det tvivlar väl ingen på, alla har det väl tufft emellanåt? Män är de som har det riktigt motigt och av den anledningen toppar de också självmordsstatistiken.
Betongarbetare och latrintömmare har det säkert tufft och tungt ibland också. Det är föresten yrkesgrupper som domineras av män. Vore det inte en bra ide' för de som jobbar i de här yrkena att träffas och diskutera hur man kan öppna dörrarna så fler kvinnor söker sig till yrket?

Ännu en "det är så himla synd om oss" ledare i Tidningen Åland

I dagen ledare "Borttvättade ur verkligheten" beklagar sig  Benita Matsson-Eklund över det osynliggörande kvinnor utsätts för i tid och otid. Vilket osynliggörande menar hon då? Man kan ju inte ens öppna en dagstidning längre utan att överösas av Matsson-Eklunds bidragsberoende kulturskribentskollegors krönikor där fokus hela tiden är på kvinnor samtidigt som man bedriver en misandri som skulle falla under allmänt åtal om samma hat riktades mot andra grupper i samhället som tex. homosexuella eller invandrare.

Dagens gnäll handlar om de här strukturerna som ingen sett men som feminister hävdar att finns lika bergsäkert som präster och predikanter hävdar att det finns en gud där uppe i himlen. Och de finns överallt i allmänhet men nu är det i musikbranschen i synnerhet man har uppdagat dessa strukturer. Så till den milda grad att 157 kvinnliga nu publicerat ett upprop i Aftonbladet.

Benita Mattsson-Eklund fortsätter i sin ledare:

De kvinnliga musikerna illustrerar vältaligt på vilka olika områden osynliggörandet sker. Kvinnliga pionjärer glöms bort, när samlingsboxar ges ut finns inte självklara kvinnliga artister med. "Gång på gång skapas denna exkludering" skriver man och avslutar med uppmaningen:" sluta sudda, sluta glömma, sluta vara lat, sluta bevaka din egen position, låt fler vara vinnare som kan skriva historia. Din dotter kommer att tacka dig".

Men hur tänkte man nu? Det finns absolut ingen lagstiftning som hindrar kvinnor från att ge ut samlingsboxar med vilken musik som helst. Men feminismen som ideologi anser att de inte ska behöva göra det själva, "någon annan" skall göra det åt dem. Och det finns heller ingen lagstiftning som reglerar vilken sorts musik eller vilken artist jag som konsument måste lyssna på, musik är helt enkelt inte könskvoterat och den fria företagsamheten är precis som det beskrivs, alltså fri, det är bara att få tummen ur aschlet och börja producera skivor om man nu vill det!. Om man blir berömd eller bortglömd har helt och hållet med ens egen förmåga som artist att göra, det är inte en könsfråga men visst är det bekvämt när egna tillkortakommanden kan skyllas på en könsmaktsordning.

Men Mattsson-Eklund stannar inte där, lika bra att dra offerkoftan ett varv till när man nu fått spaltutrymme:

"Men misogynin, hatet mot kvinnor, har djupa rötter och tar sig många uttryck, och är svårt att utrota och att optimistiskt tro att dagens unga kvinnor får det lättare är en illusion"

Men den misandri som din slasktidning och alla andra dagstidningar ägnar sig åt, den har du tydligen inget att invända mot? Att ständigt skuldbelägga eller exkludera halva befolkningen på grund av deras kön är liksom inget man har problem med?
Och hur är det med det här näthatet som män anklagas att bedriva mot kvinnor? Hur förhåller det sig med det egentligen? Nu finns det bara en sak jag är mer allergisk mot än kullagergnissel och det är twitter. Men den ihärdiga och mycket påpassliga bloggaren "Medborgare i Toklandet" har dokumenterat de värsta hat-twittrarna och det är inte misogyni det är fråga om, tvärtom!
Känsliga läsare varnas!

Avrätta alla cismän som är jämställdister!

#fittstim och Pär Ström

Tweets 2013 del 1

Tweets 2013 del 2

Tweets 2013 del 3

Tweets 2013 del 4

 

Är det misogyni Kvinnolobbyn bedriver?
Källa: Medborgare i toklandets blogg

 

 

 

Benita Mattsson-Eklund fortsätter sedan sin ledare med att samla gamla feministiska vanförställningar:

"Visst, på ytan har vi ett jämställt samhälle, men de starka marknadskrafter som styr har skapat ännu fler tvång och föreställningar om hur kvinnor måste vara. Den starka utseendefixeringen, hur flickor måste vara för att behaga killar, kryper allt längre ner i åldrarna och gör att flickor är mycket ytfixerade och inte intresserar sig för fler dimensioner av tillvaron"

 De som sätter den största pressen på hur tjejer "måste se ut" eller "måste vara" för att vara "attraktiva" är ingen annan än tjejerna själva. Det kallas grupptryck Benita, inte "marknadskrafter". Du slarvade nog lite med svenskan där.

"När flickorna växer upp och kommer in på arbetsmarknaden upptäcker de, precis som Eva Moberg skrev på 70-talet, att de bara är villkorligt frigivna från kvinnorollen. För kvinnan ska både arbeta och ta hand om barn och dessutom vara snygg att se på. Annars duger hon inte."

 Det kallas "eget val" Benita. Många kvinnor väljer själva att ta hand om "hemmafronten" eftersom det innebär en maktposition. Andra väljer karriären först, andra väljer båda. men ingen tvingas, förutom det tvång som feminismen försöker införa där människors frihet att göra sina egna val utan att hindras av kön, religion, etnicitet eller sexuell läggning skall stå tillbaka för att de skall tillrättaläggas av en odemokratisk ideologi vars normer säger åt dem vad de skall eller inte skall göra.
Jämställdet är det samma som friheten att göra sina egna val. Blanda inte in den unkna feminismens ideologier i det för feminism handlar om något helt annat.

"Och så finns det ju alltid den klassiska varianten, att man skriver nedsättande om kvinnor som tror att de kan. Där är Strindbergs satir med Hanna Paj som Ellen Key oöverträffat elak i fråga om att trycka ner någon."

Ja, det är ju precis så feminister gör om män, se länkarna ovan. Attackerna på Pär Ström får Strindbergs satir att blekna oavsett hur elak man tycker att den är...

Replik till Niklas Lampi

I dagens ledare Manlig fackpamp som trygghetsfaktor spånar Niklas Lampi om svenska socialdemokraternas nya partiledare och vem som ska ta över ledarrollen för de finska sossarna.
Detta överlåter jag gärna till Lampi att göra men följande kommentar tycker jag förtjänar en replik:

"Till det kan i det här fallet kanske också läggas en könsdimension, som i så fall är speciellt svår att bortse från i ett av fallen. Världens mest jämställda land Sverige väntar fortfarande på sin första kvinnliga statsminister. Och när det stora partiet som gärna pratar jämställdhet söker stabilitet igen faller valet på en man.

Slump... eller glastak?"
 

Jag tycker att du ska maka på dig Lampi och ge chefredaktörsjobbet till en kvinna istället . För du fick väl jobbet för att du är mest kompetent eller var det för att dina meriter är en trygghetsfaktor? Eller fick du jobbet av en slump?
Nej, självklart fick du jobbet pga glastaket, för det var väl så att du  rekryterades från klassisk mark och med vad som är klassiska attribut för mediabranschen.

Så var ett gott föredöme nu och maka på sig!

Nya Åland demonstrerar konsten att göra allt till en könsfråga

I dagen ledare Bristande föräldraansvar största boven i speldramat utför Jonas Bladh konststycket att göra frågan om våldsamma tv- och dataspel till en ickefråga för att sedan göra det till en könsfråga.
Den gode Jonas börjar med att påtala de fruktansvärda tv- och dataspelen och ger sedan ett exempel som norm för detta: Grand Theft Auto. Konklusionen blir alltså att tv- och dataspel är fruktansvärda för att GTA. Det finns drösvis med spel som inte är våldsamma eller sexistiska men nu gäller det att skapa en norm, den att tv- och dataspel är fruktansvärda och då är det GTA som sätter normen.
Och trots att det finns drösvis med spel som inte uppfyller den konstruerade normen så skall dessa betraktas som en statistisk anomali jämfört med det spel som påstås utgöra regeln.

Nu finns det forskning som påvisar att man blir inte våldsam av att spela våldsamma spel vilket Jonas Bladh också är noga med att påtala i sin ledare.

"Debatten om spelvåldet är sällan speciellt faktadriven. Oftast görs utspel antingen baserat på egna känslor, eller utifrån moraliska aspekter".

 Och Jonas är också noga med att helt korrekt påtala att ansvaret för vad kidsen spelar på sina spelplattformar ytterst ligger hos föräldrarna.
Vad som återstår är då sexismen och på klassiskt maner gör Jonas en kollektiv skuldbeläggning av hela spelbranschen. Inte för att hela spelbranschen har en dålig kvinnosyn utan för att GTA. För som jag skrev tidigare, GTA är normen.
Om man följer debatten om våldsamma spel där GTA inte är regeln så framförs ofta argument att datorspel upprätthåller klassiska könsroller där de manliga figurerna är hjältarna som skall rädda världen medan de kvinnliga är de som skall räddas. Man ifrågasätter alltså att männen är de pådrivande medan de kvinnliga spelfigurerna är passiva. Männen är hjältarna som använder våld medan kvinnorna är offren som måste räddas.
Varför har spelbranschen liksom filmbranschen den här uppfattningen om våra könsroller?

Det kanske vi ska fråga Jonas Bladhs kollega Nina Fellman om för hon ger oss svaret i en ledare publicerad 24.04 2013. I nämnda ledare är det alkoholrelaterad brottslighet som är på tapeten.

"Det finns en hel rad egenskaper som i dag är kvinnligt kodade och ses som den negativa polen till positiv manlighet.
Kvinnor ses som passiva och känslosamma i motsats till aktiv och rationell manlighet.

Kanske är det eftertanken, empatin och känslorna som gör att man inte slår eller sätter sig bakom ratten när man inte borde?"

Det blir ju onekligen lite intressant när Fellman gör egenskaper som är kvinnligt kodade till en könsnorm. För spel- och filmbranschen har ju det här varit en vedertagen norm hela tiden.
Men när branschen ser kvinnor som passiva och känslosamma i motsats till aktiv och rationell manlighet så är det en dålig kvinnosyn.
Dessvärre är det ett önsketänkande från Fellmans sida att kvinnor inte slår, det finns empiriska undersökningar som visar att kvinnor är lika våldsbenägna som män. Skillnaden, enligt Fellman, tycks dock vara att när kvinnor använder våld så är det för att kvinnor är eftertänksamma, empatiska och känslosamma?

Är det bara jag eller håller Nya Ålands ledarsidor på att mer och mer likna ett intellektuellt kalhygge?
Är det så att kraven på politisk korrekthet vuxit sig så stora att medias ledarsidor blir allt mindre faktadrivna och istället görs utspel antingen baserat på egna känslor, eller utifrån moraliska aspekter?

Sexism baserat på gamla könsroller i Nyans ledare

I dagens Nya Åland hemfaller sig redaktör Nina Fellman åter igen att bedriva misandri, denna gång med sexism som rekvisit.

I ledaren  "När det inte är sakfrågan som styr" kritiserar Fellman ett kommunalt beslut ångående kommunens frivilliga räddningstjänst. Frivilligkårer verkar väcka ont blod hos Fellman eftersom det inte är första gången hon ger sig på att kritisera en verksamhet som bygger på att det finns människor som helt frivilligt ställer upp när det behövs.

Ok, det finns fog för kritik hur kommunen har skött det här ärendet, man kan ha en åsikt om att beslutsunderlaget har brister. Men det är inte det som brister i Fellmans argumentation, det är när hon börjar jämföra äpplen med päron som man inser vad det verkliga syftet med ledare är.
Saken i korthet: Hammarlands kommun har ett samarbetsavtal med andra landskommuner gällande räddningstjänsten. På en förfrågan har man tagit ställning till ett förslag att inleda ett samarbetsavtal med räddningsverket istället. Till detta har Hammarlands kommun tackat nej, brandkåren vill inte byta samarbetspartner.

Nu anser Fellman tydligen att detta skall vara fullt jämförbart med att kommunen tagit beslut om att flytta den lagstadgade eftisverksamheten som bedrivs i två av kommunens hyreslägenheter till kommunens skola, Fellman dristar sig tom. att kalla det ett "parallellfall".
I ena fallet handlar det om att flytta en verksamhet till andra lokaler, i det andra fallet om att fundamentalt ändra förutsättningarna för en verksamhet, vilka paralleller finns i det?
Hade frågan gällt att flytta branddepån från Kattby till andra lokaler i skolan i Näfsby så hade det varit ett parallellfall. Men nu var frågan om den frivilliga räddningstjänsten var villig att säga upp ett fungerande avtal med Räddningsområde Ålands landskommuner för att istället inleda ett samarbetsavtal med en annan part.

Att göra så skulle resultera i att Hammarlands FBK tvingats att göra omfattande omorganiseringar i sin operativa verksamhet. Allt från beredskapstider och minimistyrka för uttryckning till vilka faktiska resurser man skall ha tillgång till i räddningsverksamheten. För operativt skulle ett nytt samarbete för Hammarlands kommun och dess innevånare innebära en nedgradering. Som det fungerar idag har Hammarland tre grannkommuner vilkas räddningsenheter uppgår till inte mindre än fyra brandkårer vilka huserar i fem depåer och dessa kan när så behövs rulla in i Hammarland från tre olika väderstreck. Detta att jämföra med Mariehamns räddningsverks insatsväg som är längre och vars faktiska resurser inte kan sättas i paritet med dessa landsortskårers. Den som är någorlunda insatt i räddningsarbete inser snabbt att bara det här är skäl nog att stanna kvar i det samarbete man bedriver idag.

"Kan det vara så att det är skillnad på brandkårer och barn? Att förutfattade meningar och gamla maktstrukturer styr besluten, och att en brandkårsgubbe alltid toppar tanterna på fritids?"

Och där kom det verkliga syftet med Fellmans ledare, att påtala "maktstrukturer" De här "maktstrukturerna" eller patriarkatet som det också kallas är en konstruktion påhittad av den feministiska ideologin i syfte att polarisera, demonisera och kollektivt skuldbelägga en utvald grupp i samhället, männen.
Och för att leda sina konspirationsteorier om patriarkatets exisistens i bevis så gör man snart sagt varje fråga till en könsfråga, oavsett. Det har tom. gått så längt att man kommit fram till att snöröjningen är ett bevis på kvinnoförtryck. Hur kan det vara så frågar sig de som har ett IQ större än sitt skonummer. Tja, svaret är väldigt enkelt, snöröjarna har inte genomgått genusutbildning!

Att fråga om en brandkårsgubbe alltid toppar tanterna på fritids är ren sexism baserat på gamla könsroller, något som särskilt feminister anser skall bekämpas. De frivilliga brandkårerna består av såväl män som kvinnor, även barn deltar i frivilligkårernas verksamhet. Och ve och fasa, det jobbar män på fritids också!

Att ställa "brandkårsgubbar" mot "tanter på fritids" är lika sexistiskt som att häva ur sig att "kärringar kan inte köra bil". Enda skillnaden är att det första verkar politiskt korrekt, det andra är det inte...