Aj!

Aj!
Aj som fan! Varför såg jag inte den komma?

lördag 6 december 2014

Finland firar 97 år som självständig stat

Idag firar vi i Finland vår självständighet. Och medan till exempel norrmänen firar sitt syttonde mai med karnevaler och allmänt tjo och tjim är vi här i Finland lite mer dämpade i vårt firande och det av förklarliga skäl. För Finlands självständighet var inget självklart och uppgörandet om självständigheten blev en synnerligen blodig historia. Och av den anledningen firar vi vår självständighetsdag genom eftertanke och med respekt till de som offrade sig i vår kamp för frihet.
Inte bara i det blodiga inbördeskrig som följde utropandet av självständigheten utan också för de som ställde upp för sitt fosterland under andra världskriget.

Den 30 november 1939 attackerades Finland av Sovjet och det skulle bli ett krig som varade i 109 dagar. Sovjet attackerade med en styrka som var nästan tre gånger större än den styrka som landsteg i Normandie under D-dagen. Men trots att den röda armén var så totalt överlägsen både till antal och eldkraft så lyckades man aldrig invadera huvudstaden. För vad den röda armén förväntade sig var att det finska folket skulle ta emot dem med öppna armar, det hade den sovjetiska propagandamaskinen berättat för dem. Men vad de mötte var ett enat folk och vad de var så totalt eniga om var att till varje pris kasta ut dem som hotade deras självständighet.

Det finska vinterkriget blev för Finland ett så kallat Total War, alltså ett krig med en hemmafront. I praktiken betydde det att alla var delaktiga på något sätt. De som inte slogs vid fronten tog hand om gårdar och djur, de såg till att soldaterna vid fronten hade varma kläder och mat, de tog hand om skadade och stupade soldater. De bedrev också ett civilförsvar genom till exempel flygspaning och den "halvmilitanta" Lotta Svärd-rörelsen vars verksamhet ibland skedde ända ute vid frontlinjen.

Lottor kommenderades (inte kvoterades) till bland annat flygspaning.


Ok, det var en synnerligen kort historik, dags för sensmoralen! Och sensmoralen är ganska rak och enkel, nämligen att det var ju en jävla tur att vinterkriget och hemmafronten utspelades på en tid då genusperspektiv inte ens fanns i ordlistan och ordet jämställdhet betydde precis det och inget annat!

Hemmafronten bestod till största delen av åldringar, kvinnor och barn. Och man bidrog med det man kunde. Kvinnor plöjde åkrar och kokade mat, barn mjölkade kor och stickade tumvantar. Männen kämpade vid fronten med sina liv som insats. Och det var aldrig tal om vilket som hade bättre eller sämre status, det fanns inget behov av genuspedagogik eller kvotering. Ingen ifrågasatte om det var sexism att kvinnor beordrades att koka mat och vårda de som blev skadade. Och det var tufft, vissa hade det värre än andra men ingen klagade. Och klagade man så var det för att man befann sig i krig, inte för att för få kvinnor könskvoterats in i krigsledningen.

Detta är en dag då vi uppmanas till eftertanke och hedra dem som kämpade för vår frihet ute vid fronten. Men man ska också minnas de som kämpade vid hemmafronten. De skall också uppskattas för sina insatser som var direkt av betydelse för hur kriget utvecklade sig. De ska hedras för sina färdigheter och kunskaper och sin kampvilja. Vad de hade för kön? Väldigt många av dem var kvinnor. Men har det egentligen någon betydelse i ett jämställt (där jämställdhet bygger enighet och konsensus oavsett utfall) samhälle?

Inga kommentarer: