Och visst beskriver Fellman situationen i Syrien och Irak helt korrekt när hon skriver att "striderna och hatet som växer mellan de olika politiska fraktionerna, mellan etniska och religiösa grupper och om kontroll över skiftande territorier måste ses som ett totalt sammanbrott för all politisk kontroll på central nivå, för alla de vardagliga funktioner som upprätthåller det vi kallar civilisation."
Men sen bär det, som vanligt, in i räcket igen...
"Vi bevittnar, stumma och hjälplösa ett allas krig mot alla, där det som vanligt är kvinnorna och barn som befinner sig längst ner i hierarkierna som får lida mest."Varför denna norm att det är alltid är kvinnor som drabbas värst? Att kvinnor och barn lider är ostridigt men det gör männen också. Om de fortfarande är vid liv vill säga.
När 257 skolflickor i Nigeria kidnappades så reagerade hela världen men inte många ord yttrades om de 59 pojkar som dödades i samma räd. De sköts kallblodigt eller höggs ihjäl med machetes, vissa brändes levande. Pojkarna avrättades men flickorna skonades, avrättningarna ansågs antagligen inte tillräckligt upprörande för media att skriva om, åtminstone inte i paritet med kidnappningarna?
Och i Syrien/Irak dödas männen lika urskillningslöst. De dödas med en kula i huvudet medan kvinnorna skonas.
"När man läser rapporterna om yezidiernas lidande på Sinjar-berget, om hela byar som utplånats för att att man vägrat konvertera, om kvinnor som kidnappas för att giftas bort med krigare från andra regioner, vaknar minnen från tidigare, inte så avlägsna humanitära katastrofer."Nina Fellman är alltså väldigt noga med att påtala att kvinnor kidnappas men inte ett ord om hur "hela byar utplånas". De utplånas helt enkelt genom att männen avrättas. Skott i nacken på dem bara, sen är det klart. Men ändå är det kvinnorna som drabbas värst?
Krig är ingen tävling i lidande bästa Nina! All civilbefolkning som drabbas av krig drabbas lika illa oavsett! Att som du gör, förminska mäns lidande, är ren misandri.
Snart sagt varje ledare nuförtiden handlar mera om kön och om vem som är offer istället för att belysa den egentliga problematiken. Kanske för att det är politiskt korrekt? Men nu har ju självaste chefredaktör Jonas Bladh klargjort för oss gräsrötter att man sätter en ära i att vara just PK. Och PK kommer man förmodligen att förbli, alltid. Kanske chefredaktör Bladh tror att känna empati och vara PK är samma sak? Säkert är det så, i alla fall så länge "empatin" inte omfattar män så är det nog helt korrekt slutsats...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar