I lördagens Tidningen Åland finns ett reportage med rubriken "
De vill öppna dörren för fler kvinnor i politiken". Reportaget handlar om en grupp politiskt intresserade personer som samlats för att diskutera hur man skall få fler kvinnor i politiken.
Inte för att vara den men åter igen har man gjort ett problem och en könsfråga av någonting som orsakats i första hand av människors egna val. Och därför anser man det tydligen nödvändigt att sparka in redan öppna dörrar...
"För problem finns det. Kvinnor röstar inte på kvinnor, en del upplever sexism och andra tycker att det är för mycket maktspel. Och så är det inte tillräckligt många kvinnor som ställer upp."
Menar man på fullaste allvar att det är ett
problem att kvinnor röstar på män istället för andra kvinnor? Varför har vi då fria val över huvud taget? Och varför har vi personval i lagtingsvalet?
Men om man allvarligt ifrågasätter fria val med personval och anser att vi skall avveckla partipolitiken och införa köns och kvoteringspolitik så är ju det som nämnts i citatet verkliga problem!
"De som inte är i minoritet förstår inte alltid hur det är."
Hur menar man nu? Är det inte precis så det funkar i en demokrati? De som har fått flest röster är de som dikterar, de som fått mindre röster, minoriteten, är de som bedriver opposition. Eller åter igen, skall politiska beslut i framtiden tas utifrån vilket kön som har röstat för vad och inte som nu, vilket parti som röstat för vad?
Men synnerligen intressant blir det när man försöker redogöra för orsakerna till att så få kvinnor söker sig till politiken. För som vanligt är det ju männens fel...
"Bland annat att män i högre grad fostras in i politiken och att mötestider är lagda vid en tidpunkt när barn behöver hämtas från dagis – och det är det oftast kvinnor som gör."
Det där att dagis stänger när de politiska mötena börjar har vi ju bara att tacka patriarkatet och könsmaktsordningen för. Det är ju dessa dolda maktstrukturer som sett till att det blivit så. Eller hur?
Men att män i högre grad fostras in i politiken är ett påstående som väcker en hel del följdfrågor.
För nu är det ju så att kvinnor är de som tar ut mest föräldraledighet och är de som lägger mest tid på att fostra barnen. Våra barn tillbringar också en stor del av sin vakna tid i miljöer som domineras av kvinnor. Först på dagis, sedan i skolan och eftis. I realiteten fostras våra barn till stor del i kvinnodominerande miljöer, menar man alltså att det är i dessa miljöer pojkar får sin politiska fostran? Varför fostrar man i så fall inte flickor på samma sätt?
Vi får ju jämt och ständigt höra att pojkar är ett problem och att genuspedagogik är lösningen. Men om det är så att det finns ett handhavandeproblem bland de som jobbar med barn eftersom de uppenbarligen fostrar pojkar och flickor olika så är det väl de som behöver pedagogik och skolning? det är väl inte barnen som skall göras om och anpassas att bli "könsneutrala" så att de passar in i den kvinnodominerade miljön?
"Många upplever också en sexism. Att män hånfullt skrockar åt dem till exempel.
En kvinna som blev invald till tekniska nämnden fick höra ”men du har väl ingen teknisk kompetens?” Det är inte ofta en man som bli invald i socialnämnden får höra samma sak ..."
Ja det är onekligen stor skillnad på vem man frågar, samma fråga till olika personer vid olika tillfällen kan vara att ifrågasätta någons kompetens i ett sammanhang, sexism i ett annat.
Att en man frågar en kvinna om hennes kompetens i tekniska nämnden är sexism. Men om en man frågar en annan man i samma nämnd om dennes kompetens eller om en kvinna frågar en annan kvinna om kompetens i socialnämnden så är det tydligen helt legitimt? Hemligheten är att det gäller att fråga "rätt person" om kompetens i "rätt nämnd"!
Nu är det så med kommunala nämnder att de som sitter där är oftast lekmän, de är politiskt tillsatta och har man nu gjort sig valbar till att sitta i nämnder får man förvänta sig att någon undrar vilken kompetens man har.
"Det kan vara verkligt tufft som kvinna. Det är riktigt tungt emellanåt..."
Ja det tvivlar väl ingen på, alla har det väl tufft emellanåt? Män är de som har det riktigt motigt och av den anledningen toppar de också självmordsstatistiken.
Betongarbetare och latrintömmare har det säkert tufft och tungt ibland också. Det är föresten yrkesgrupper som domineras av män. Vore det inte en bra ide' för de som jobbar i de här yrkena att träffas och diskutera hur man kan öppna dörrarna så fler kvinnor söker sig till yrket?
